Om påstådd överträdelse av konkurrensrätten av de regionala myndigheterna i Apulien 

Framställaren ger vid handen att det i samband med ett anbudsförfarande för byggarbeten allvarligt brutits mot konkurrensreglerna, något som föranlett en utdragen rättstvist med de regionala myndigheterna, där framställaren ett flertal gånger försökt få förvaltningsdomstolen att ogiltigförklara anbudsförfarandet. Efter att framställaren först förvissat sig om att anbudsförfarandet bröt mot strafflagen (se ”Upplysning 1.1”) ingick framställaren med ett antal klagomål till de regionala myndigheterna i Apulien för att få dem att återkalla sin ursprungliga anbudsinfordran och ersätta den med ett förfarande som följde reglerna för lojal konkurrens. Eftersom de regionala myndigheterna framhärdade med att inte göra någonting åt saken anförde framställaren förvaltningsbesvär hos Italiens högsta förvaltningsdomstol (se ”Upplysning 1.2”) som två gånger, år 2015 respektive 2017, dömde till hans fördel. Under tiden hårdvägrade de regionala myndigheterna att annullera det bristfälliga anbudsförfarandet och gå ut med en ny anbudsinfordran, med den motiveringen att det redan från och med dagen för Högsta förvaltningsdomstolens första dom skulle ha kostat alltför mycket att börja om från början med hela byggarbetet (se ”Upplysning 1.3”). Trots de två domarna där de regionala myndigheterna förelades att annullera anbudsförfarandet och vidta nödvändiga korrigerande åtgärder hänsköts fallet för tredje gången till Högsta förvaltningsdomstolen (se ”Upplysning 1.4”). Den tredje domen (av den 5 juni 2018) var delvis annorlunda än de två föregående, eftersom Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att byggnaden blivit nästan färdig, och därför inte utfärdade något rivningsföreläggande, och ännu mindre krävde något nytt anbudsförfarande (se ”Upplysning 1.5”). I sin slutliga dom (av den 28 maj 2019) frånkände Högsta förvaltningsdomstolen också besvärsställaren hans rätt till skadestånd, eftersom arbetena redan framskridit så långt att det inte fanns någon återvändo med dem. För att underbygga sitt anspråk hänvisar framställaren slutligen till rättspraxis från Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen), med dess krav på att medlemsstaterna ska ersätta skador som uppstått till följd av att det brutits mot unionslagstiftningen, i detta fall artikel 101 i EUF-fördraget och mot direktiv 2004/18/EG, där det fastställs regler för offentlig upphandling av byggentreprenader (se ”Upplysning 2.1”), till den del skadorna härrör från ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans, vilket ju är fallet med Högsta förvaltningsdomstolen. Han påpekar att alla villkor som uppställts av domstolen (se ”Upplysning 2.2”) i detta fall är uppfyllda. Följaktligen yrkar han på att EU ska inleda förfaranden om överträdelse dels av fördraget och sekundärrätten om fri konkurrens, dels av artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna om rätt till en rättvis rättegång.