Om behovet av att ändra den nya litauiska lagen om frihetsberövande 

Framställaren analyserar genomförandet av den litauiska lagen om frihetsberövande av personer som gripits och/eller dömts för brott, särskilt den begränsning som ofta införs för dem när det gäller att ringa och/eller träffa andra människor.Han anser att förbudet mot att ringa telefonsamtal eller att träffa människor, i synnerhet familjemedlemmar, inklusive minderåriga barn, ofta leder till ett enormt psykologiskt tryck på de frihetsberövade och till missbruk av denna undantagsbestämmelse i den berörda lagen (artiklarna 22–23) från domstolars och förundersökningsledares sida. Undantaget innehåller en uttömmande förteckning över de fall där det kan införas begräsningar för fångarna. Åklagare och andra domstolsaktörer påstås systematiskt räkna upp samtliga undantag, vilket enligt framställaren är en rättsligt osund praxis. Dessutom bör begränsningarna åtminstone vara bundna av en tydlig tidsperiod och en särskild kategorisering av personer man inte kan träffa eller ringa.Framställaren anser att förbudet mot att ringa telefonsamtal eller träffa anhöriga, i synnerhet den frihetsberövades minderåriga barn, är oproportionerligt och att det i vissa fall kan jämföras med psykisk tortyr, såväl för den frihetsberövade som för hans eller hennes familjemedlemmar.Framställaren hänvisar till den konstitutionella principen om jämlikhet, i enlighet med vilken de mänskliga rättigheterna är okränkbara. Han efterlyser en ändring av lagen för att upphäva begränsningarna att ringa och träffa närstående familjemedlemmar, i enlighet med rätten till familjeliv och de berörda barnens rättigheter.